Stoppa duvan!

Hade en skön dag i solen med Mia igår. Låg vid Delsjön och löste korsord, vilken förklarar öjämn bränna. Ryggen röd, resten av kroppen blek. I vilket fall som helst hade Mia och hennes kille varit och hälsat på mig på jobbet dagen innan. Vi satt vid ankdammen och pratade och undrade hur det kommer sig att fåglar inte krockar med varandra. Eller kanske varför man aldrig har sett det. Dom är ju så många och kommer flygande från samma håll och ska landa i samma lilla damm.

 

I vilket fall som helst så låg jag och klurade på ett ord eller något när jag hörde ljudet av vingslag på nära håll. Ljudet följdes snart av ett skratt från Mia. Tydligen så krockade två duvor med varandra i luften inte längre en två meter från våra filtar. Och jag missade det. Typiskt min karma!

 

Men det verkar konstigt att de inte såg varandra. Vilket fick mig att tänka på en sak. Någon berättade för mig för några år sedan varför duvor alltid juckar på huvudet fram och tillbaks. De kan tydligen inte se om de inte rör sina rytmiska nackar. Vilket ju känns som ett stort handikapp. Men när de flyger så gör de ju inte så. Så man kan ju undra om det är så att de inte ser överhuvudtaget när de flyger. Känns ju onödigt att ha flygförmåga om man inte kan se. Eller kanske inte? Jag är både höjd- och flygrädd så jag skulle nog behöva det handikappet om jag var en duva.

 

Sedan har jag funderat ganska mycket på hur det här med brevduvor fungerar. Och hur pålitligt är det egentligen? Om de är blinda menar jag. Jag hade inte skickat ett viktigt meddelande med ett blindstyre i varje fall. Fast en brevduva dyrkar jag. Eller snarare en serie där en sådan förekommer. För det var inte så mycket duvan i "Stoppa duvan" som jag gillade. I varje fall inte lika mycket som det skadeglada, hesa skrattet som var hunden Muttleys kännetecken.

 

stoppa duvan

Kommer ni ihåg de här filurerna?


Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits