Lika som bär?

Den senaste tiden verkar jag ha fastnat i Morrissey-träsket. Kan bero på att jag längtar tillbaks till den något varmare sommaren 2004 då denna man var Hultsfredsaktuell. Vilket jag ju också var. Men eftersom den senaste skivan är kvarglömd i London sedan snart ett år tillbaks i tiden, har jag mest lystnat på gamla Smiths-hits. Men så kom jag på att min snart Göteborgs-aktuella pojkvän gav mig "Morrissey: Live at Earls Court" sist han var här. Han glömde dock min skiva i sin bil. Men så det har alltså blivit den som spelats den senaste tiden.Mycket bra live-skiva förresten. Gillar speciellt att jan byter ut Walkman mot iPod i "Bigmouth strikes again" vilket tyder på att han riktar sig till en ny generation Moz-anhängare. Men vid några tillfällen har jag fått vissa flashbacks. Från bakisdagar i soffan. Det tog ett tag innan jag kom på vad det var. Det var något helt annat jag associerade till. För vid vissa tillfällen utstöter Moz vissa stön. Stönliknande ljud som låter mycket likt gnällspiken Chewbacca. Och "Star Wars" brukade gå varm dagen efter för några år sedan.

I skrivande stund går "Rymdinperiet slår tillbaks" (Min favvo av filmerna) på trean. Men det är ju i denna del som Chewie är som mest cranky. Fast man kan ju förstå det med tanke på Han Solos öde. Men det fick mig att fundera. Kanske finns det fler likheter än bara ljudeffekterna av dessa två varelser. För man kan väl inte säga att Chewbacca är en man? Han är ju trots allt en Wookie. Men eftersom jag har en viss erfarenhet av den engelska mannen så tror jag mig med viss säkerhet kunna uttala att de över lag är rätt så håriga. Det skulle ju i så fall kunna vara en till likhet mellan de två. Men bäst av allt var när jag hittade nedanstående bilder. Kan vara svårt att se men de riktar sina vapen åt samma håll. Och båda är ju rebeller så det ryker om det. Fast tydligen inte ur vapnen.



moz   chewie

Lika som bär?

Lets Rock!

Jag satt för ett tag sedan i min mammas bil. Jag väntade på henne medans hon handlade någon kabel till sin teve. Ur bilradion strömmade P4. Brukar ju själv inte lyssna på just den kanalen. Men så vitt jag förstod så var det ett program med musik hämtat från ett specifikt årtal. Och att årtalet var någon gång i mitten på 80-talet var inte så svårt att fatta. Men missade vilket årtal det var. Men det slog mig att det finns något ganska unikt för 80-talsmusik. Nämligen de många saxofonsolon som dyker upp i mitten av låten. Det känns som att det saxofonsolot inte överlevde 80-talet alls. För så många låtar nuförtiden har ju inte det. Jag undrar bara, om nu 80-talet har kommit tillbaks modemässigt, kommer saxofonsolot då bli ett återkommande inslag i musiken framöver?


Det kanske mest målande exemplet på saxsolon är nog från filmklassikern "St. Elmo's Fire", som för övrigt är regisserad av samma man som gjorde en av mina favvofilmer från 80-talet, "Lost Boys". Där är ju den Rob Lowes hårda karaktär "Billy" saxofonist. Någonstans mitt i filmen spelar han på baren under en Halloween-fest. Precis innan solot, svettig och dann, skriker han "Let's rock!". Jag bara undrar hur rockigt det egentligen är att spela saxofon. Av bilden nedan att döma tycker jag nog det är sisådär rock'n'roll. Jag tycker för övrigt att det är lite overkill att spela låten "St. Elmo's Fire (Man in Motion)" exakt hela tiden i filmen. För några år sedan hyrde jag filmen med Rebecca och Kicki tror jag det var. Vi blev förtjusta i baksidan på video-omslaget där det bland annat stod: "Det händer saker hela tiden".


rock'n'roll

Rockig kille! Vill ni se fler bilder så gå in på den här roliga sidan och klicka er vidare.


hits