The Final Countdown
Igår var en mörk dag i musikhistorien. Efter 42 år så har nu det sista avsnittet av Top of the Pops sänts. Själv tycker jag det känns tråkigt med tanke på hur stor påverkan programmet har haft genom åren. Men samtidigt så måste jag erkänna att jag faktiskt inte har sett ett enda helt avsnitt sedan jag flyttade hit. Förra gången jag bodde här så gick programmet på lördagkvällar och då brukade jag se det rätt så ofta.. Själva tidpunkten var ju perfekt eftersom det var lagom till förfesten. Efter det att visarsiffrorna sjönk flyttades programmet 2004 till söndagar från BBC1 till BBC2 vilket ju kan förklara till att siffrorna sjönk ännu mer. I dagens musikklimat kan man ju kanske också förstå varför ett program som TOTP inte riktigt funkar. Är faktiskt förvånad att det hållt så länge som det gjort. Men en av anledningarna kan ju vara att till skillnad från hemma så ingår inte MTV i kabelteves basutbud. Men det verkar som det är fler och fler som satsar på digitalteve där det finns ett överflöd av musikkanaler. Detta i kombination med nerladdning på internet måste vara anledningen till att vi igår tog farväl av ett program som gästats av bland andra Rolling Stones, Beatles och Madonna. Gårdagens avskedavsnitt visade även två svenska bidrag från ABBA och Crazy Frog (?).
Must see TV
Pojkvännen köpte för ett tag sedan en digitalbox och helt fantastiskt nog så finns det tre kanaler som bara visar infomercial. TV-shop dygnet runt liksom! Och det verkar bara vara några enstaka reklamar som dom visar om och om igen. Vilket ju hör den här typen av teve till. När det inte är något vettigt på andra kanaler på nätterna så brukar vi kolla på vad som nu har blivit vår favorit. Det är en reklam för Jack La Lanne power juicer. Hittade den här. Den måste bara ses. Den är så underhållande att fastän jag nu har sett den hur många gångersom helst så upptäcker jag något nytt spektakulärt varje gång.
Lyssna hur voiceovern viskande hävdar att maskinen är “whisper quiet”. Det låter helt galet. Det var långt senare som jag insåg att den faktiskt inte är “whisper quiet” alls för demonstratisen måste skrika varje gång hon använder den.
Sedan är det ju alla dessa otroliga människor som alltid verkar vara med i den här typen av reklam. Antagligen riktigt dåliga skådisar. Märk väl när de visar att den här maskinen är mycket bättre än alla andra på marknaden för att den har ett mycket större hål så man slipper skära frukten innan den ska juiceifieras. En kvinna försöker få ner ett äpple genom ett minimalt hål på en annan maskin. Är det inte snarlikt småbarn som lekar med klossar? Man kan ju undra om dessa personer faktiskt är mentalt kapabla till att manöverera den här typen av maskiner överhuvudtaget. Påminner om när Joey inte kunde öppna mjölkpaket för er som kommer ihåg det vänneravsnittet.
Dessutom ska en av dessa dåliga skådisar tydligen vara magiker. Man kan ju undra om hon inte skulle kunna trolla ihop lite juice istället för att använda den här maskinen. Håll också utkik efter en gråhårig kvinna som kommer in genom en grind. Hon är så over the top enthusiastisk att det blir hur roligt som helst.
Kiss this guy
Get a room!!!
Jag har aldrig varit speciellt förthjust i offentliga ömhetsbevis. Hångel tycker jag är något högst privat som hör hemma bakom lyckta dörrar. En liten puss på munnen och en kram är det ju inget fel på. Det är ju nästan lite gulligt. Men grovhångel i parker, på stranden, på bussar och barer är enligt mitt tycke totalt oacceptabelt. Ett av mina favvoljud är ändå det där schyssta smackandet som uppstår av en puss. Men notera att det bara gäller när jag själv är inblandad i produktionen av detta ljud. Annars är det rent ut sagt äckligt att lyssna på.
En gång satt jag framför ett par kåta tonåringar på en buss och i en dryg halvtimme, vilket var hela min bussresa, så hånglade dom. Så irriterande! Man ju inte direkt be dom att sluta heller. För det blir ju lite pinsamt. Jag vet att jag har en del vänner som delar min åsikt. Så senast som igår fick jag ett upprört meddelande angående parkgrovhångel från en av dom.
I vilket fall så tror jag dock att det kommer att bli problem för mig idag. För här är det nämligen National Kissing Day idag. Varför kan man ju fråga sig. Jag vet att jag låter som en gammal kärring men jag tycker faktiskt att det är fel att uppmuntra folk till ett sådant beteende. Det är ju en fin tanke men jag tror ändå inte att det är bra. Dagen existerar säkert bara för att sälja kort, precis som med alla hjärtans dag. Förresten så borde väl egentligen alla dagar vara kyssdagar. Så länge det sker inom lås och bom.
HmmBop
VM kändes som ett avlägset minne. Slutade kolla efter att Sverige fick stryk av Tyskland. Fick ju gå hem från puben med svansen mellan benen. Riktigt pinsamt var det. Skyllde på att vissa inte kunde lämna mig I fred när jag sjöng nationalsången. Blev avbruten av en rotfrukt. Eller en man med en rotfrukt. Kålrot heter ju swede på engelska. Lika roligt varje gång (inte). Mitt i …din sol, din himmel, dina ängder gröna… var jag tvungen att lägga in ett: I don’t think this is a swede mate! En stamgäst på puben gav mig nämligen inte en kålrot, utan en palsternacka.
I vilket fall som helst så var ju den matchen inte en speciellt rolig upplevelse. Inte för att jag är en sportfantast men lite besviken blev man ju i varje fall. Och jag hade helt glömt av något jag noterade då. Kanske till och med förträngt det. Igårkväll råkade jag dock zappa förbi Italien-Tyskland matchen och liksom fastnade där eftersom det inte direkt fanns något annat på teve just då. Och helt plötsligt fick jag en deja vu. Jag tycker nämligen att en kille i det tyska landslaget är så himla lik en av bröderna Hanson. Den äldsta som man nästan tyckte lite synd om. För att han var mindre söt ån sin yngre bror men kanske mest för att verkade ha världens mest jobbiga ynsta bror. Är det bara jag eller ser inte Lukas Podolski och Isaac Hanson ut som bröder? Kanske inte världens bästa bilder men ändå...
World Twin Day?
Igår var det enligt BBC news den internationella tvillingdagen. Har försökt hitta ytterligare information om denna speciella dag på nätet men inte lyckats speciellt bra. Internationellt verkar det inte finnas ett konsekvent datum utan det varierar, så inte så vidare internationellt kanske. Helt logiskt borde det ju inte heller vara bara en dag utan två. Eller?
Låtsas-Lassie
Där jag jobbar nu måste alla besökare ha en säkerhetspass för att komma in i byggnaden. Det är en av mina arbetsuppgifter att skapa dessa. Det är en relativt tråkig syssla, men ibland kan det vara rätt intressant. Vissa namn får en att haja till. Trots att namnen ändå är rätt vanliga associerar man dem med inte allt så vanliga personer. Nedan är ett axplock ur denna veckans besökare.
Hittills har jag inte sett den kända låtskrivaren, Bond-författaren (han dog ju 1964 så det känns ju rätt skönt att jag inte har råkat på honom), Goldie Hawns skådespelande dotter, den numera inte så kända utan snarare ökända popstjärnan och inte heller dokumentärfilmsmakaren. Personerna med de kända vanliga namnen visade sig vara alldeles vanliga.
Jag mötte London-Lassie
I populärkultursjunkiens ära tänkte jag att blogga lite om mina kändisspaningar i London. Har väl kanske inte varit sådär jättemånga, men värt att blogga om ändå. Plus att det är hur lugnt som helst på jobbet och jag inte direkt har något annat att göra.
- I januari såg jag flinten på Prins Charles som var på teater mittemot mitt dåvarande jobb.
- Samma månad var jag på ett litet chaskigt engelskt caff för att köpa en lunchmacka. Skulle precis betala för mackan när en bekant kvinna undrade om det inte var så att jag hade tappat ett kvitto. Så var det. Jag tackade. Hon sa: Jag tänkte det kanske var viktigt. Vilket det ju säkert inte var för jag har alltid tusen helt onödiga kvitton i min plånbok. Inte förrän jag satte mig ner för att äta insåg jag att kvittokvinnan var ingen annan än Vivienne Westwood.
- För några veckor sedan såg jag Jamie Oliver två gånger på samma vecka. Hans bokförlag befinner sig i samma hus som mitt jobb.
- För ett par veckor sedan mötte jag en gammal kursare i Covent Garden. Vi skulle träffats i Camden som ju är lite närmare där jag bor men hon hann inte i tid. Så jag var lite grinig över att behöva åka ända in till West End när det var så varmt (se föregående inlägg). I vilket fall som helst gick vi till en pub och efter fem minuter valsade ingen annan än Mads Mikkelsen in och satte sig bara nåt bord bort. Han är ju bara så vacker! Jag var helt plötsligt inte alls speciellt grinig över att befinna mig i Covent Garden.
Hot in the city
Det är helt äckligt varmt här nu. Jag har aldrig spenderat tid i London i juli månad och nu förstår jag varför folk varnar för det. Idag ska det bli 32 grader och det låter väl kanske helt underbart för de flest. Men jag har liksom aldrig varit en för värme. Hemma är det ju så lätt att bara ge sig ut till havet när det blir värmebölja för att svalka av sig men här finns inte riktigt det alternativet. I och för sig kan man ju sätta sig på ett tåg och åka till kusten. Det är bara så dyrt att åka tåg här, trodde liksom inte att det kunde bli dyrare än SJ men ack så fel jag hade.
Fläktar gör det inte heller, utan det är så tryckande vindstilla att man inte vet vart man ska ta vägen. Gårdagen spenderades främst av att slåss med pojkvännen om den lilla fläkten på hans rum och att gny och pusta och gnälla om att det var varmt. Alldeles för varmt. Och igår var det ju bara 30 grader.
Jag riktigt fruktar tunnelbanan hem efter jobbet. Den som ju är lite för varm redan på vintern är helt outhärdlig sådana här dagar. Hade väl funkat om det fanns plats. Men som situationen är så brukar det ju vara ganska trångt med folk i vagnarna. Folk som är varma och svettiga. Eftersom jag är kortare än genomsnittet så hamnar min näsa i lagom höjd med andras armhålor. Risken för att jag kommer svimma av antingen värmeslag eller andras äckliga svettodörer är alltså enormt stor.
Läste precis väderprognosen för morgondagen... 33 jävla grader!!!