photojenny

Jag har många gånger försvarat så kallde depplåtars positiva inverkan på ett deppigt humör. Många hävdar att man skulle bli mer deppig men jag tycker det känns tvärtom. Bara häromdagen lyssnade jag på The Smiths fantastiska "There is a light that never goes out" medan jag pratade med en vän i telefon. jag skulle träffa henne ute och kände mig något nere. Hon sa: Stäng av deppmusiken och kom hit! Jag tyckte inte att låten är deppig. I varje fall inte lika mycket som den är bäst. Går att lyssna på många gånger i rad. Men alltid när jag känner mig låg brukar låtar som handlar om dylika deppiga situationer sitta som allra bäst.

Jag är uppenbarligen inte den enda som känner så här. Råkade ramla över en artikel på nätat om en nyöppnad klubb i London. Klubben har en något annorlunda inriktning. I baren serveras te och mackor och musiken består av "sad songs". För de som vill gick det tydligen att köpa alkohol också. Men killen som hade öppnat klubben kom på idén när han inte lyckades ta sig upp ur sängen dagen efter han fått sparken. Han låg och tänkte: "Jag är 29 år. Jag har inget jobb, och ingen flickvän. Framtiden ser inte ljus ut". Han hade undrat vad meningen var. Jag känner igen syndromet. Men när han låg där lyssnade han till den välbekanta textraden ur ovannämnda låt: "If a double-decker bus kills the both of us..." Han skrattade till och insåg vilken styrka "deppig" musik kan ha.

Låter som man kanske ska gå på den där klubben när man flyttat till London. Bra idé och killen verkar ju onekligen ha bra musiksmak. Och tänk att nu kanske hans framtidsplaner ser lite bättre ut. Han har ju ett jobb. Och flickvän vet jag ju inte men det lär ju finnas gott om deppiga tjejer han kan stöta på i varje fall. Tänk, vilken inverkan en riktigt fantastisk depplåt kan ha på ens liv. I rest my case!