Virrvarret
Inte nog med att jag var trött som fan så var jag även lite sen. Men jag hade tur och hann med tunnelbanan efter spurt uppför trappan till plattformen. Jag bor i East Finchley och jobbar i Bayswater så jag brukar ta Northern line och byta till Circle line vid King’s Cross. När jag väl var där började en stalker prata med mig. Jag försökte förstås undvika honom, men för att han babblade på så hörde jag inte stationsmeddelandet om att det inte var någon Circle line service den dagen. Kom ända uppför rulltrapporna innan jag insåg det. Och jag som redan var sen.
Jag blev hur stressad som helst och tänkte mig inte för. Jag skulle ju ha tagit Victoria line och bytt till Central line vid Oxford Circus och åka till Notting Hill, för att därefter fortsätta till fots. Men i min enfald gick jag tillbaks ner till Northern line och gick på nästa tåg innan jag fattade att jag måste åka ända till Bank innan jag kan byta till Central line. En riktigt jävla omväg. Nu var jag riktigt sen.
När jag argt stampade genom Notting Hill tube station hörde jag en gitarr. Och några bekanta toner. Och så halvvägs nerför rulltrappan började jag le. För längst ner stod en kille och spelade "Good day sunshine". Bredvid gitarrfodralet stod en skylt med ordet: SMILE och under stod det inom parantes (just a little reminder). Jag blev så glad att jag var tvungen att stanna och börja gräva efter min plånbok. Skänkte en rejäl slant. Eller kanske inte, men jag ar så pank att för mig ar £1.83, vilket var de enda pengarna jag hade, ganska mycket.
Jag hade varit pa skitdåligt humör hela dagen och dessutom varit tvungen att lyssna pa dålig julmusik hela dagen i hotellreceptionen där jag jobbar. Så gitarrkillen kändes som en skänk från ovan. Fast egentligen var det ju en skänk underifrån. Jag blev helt lugn och bara log resten av resan hem. För jag hatade inte längre tunnelbanesystemet här. I varje fall inte den dagen. Tycker det är fantastiskt att små handelser som att höra en bra låt helt kan förandra ens dag.
You snooze... you lose
Jag är en stor användare av snooze-knappen på min väckarklocka. Både igår och idag snoozade jag cirka två timmar. Inga problem för mig. Knappen är min stora kärlek. När jag ligger i sängen alltså. Den är även min värsta fiende. Det är den som får mig att stressa som en dåre. Men med en snooze-knapp känns det så logiskt att försova sig. Som att det är helt acceptabelt att göra det. Jag brukar kalla det försovmorgon. För jag försover mig men gör det medvetet. Eller, kanske inte, för hur medveten är man egentligen när man är nyvaken?
Idag kom jag dessutom lite försent eftersom jag hade sådan extrem mensvärk att jag inte förmådde mig att cykla iväg till jobbet i tid. Och när jag kom hit så fanns det tårta. Med betoning på fanns, för den hade precis tagit slut. Jag fick ingen. You snooze, you lose!
Det hänger på håret
Jag tror inte att jag är ensam om att ogilla vissa frisyrer. Jag har länge haft svårt för att kolla vädret på SVT då jag stör mig så mycket på metrologen Pär Holmgrens frisyr. Den är ju från ett annat århundrade, rent bokstavligt. Den upprör mig så till den grad att jag inte uppfattar väderleken överhuvudtaget. Därför höll jag på att tappa hakan när jag läste i Metro att han ska klippa sig nästa vecka. Egentligen skulle ju sådant här inte ha något nyhetsvärde, men det påverkar i varje fall mitt liv, och många andra med mig. Det är jag säker på. Pär sa att frisören fick bestämma hur det skulle bli. För det första tror jag knappast att en frisör vid sina sinnens fulla bruk skulle klippa en sådan frippa ifrån början. För det andra hoppas jag verkligen att Pär kommer till en vettig salong som förklarar för honom att det är förbjudet att se ut som han gör i huvudet. I varje fall om man jobbar på TV. Det värsta av allt är dock att han verkar vara stolt över den. Pär, kamma dig!
Och till er som kanske undrar varför jag hängt upp mig så på andras hår när jag ser för jävlig ut i huvudet själv vill jag meddela att Frida kommer hit till helgen och ska klippa till det svintoslitna håret. Färga får man göra när lönen kommer.
Voila!
De senaste dagarna har varit varma och omvälvande. Alla jag känner i London mår bra. Men hjälp vad man blev skraj. Nerverna har inte varit de bästa.
På jobbet har det varit stressigt värre. Speciellt med tanke på Iron Maiden konserten som var här i Götet i lördags. Var hur mycket fulla hårdrockare som helst som campade hos oss. Skräpade ner gjorde de också. Sen är det inte så där jätteroligt att bo bredvid Ullevi när det är evenemang där. När jag cyklade hem från jobbet var framkomligheten på cykelbanan något begränsad. Jag skiter i att stanna utan plingar alltid med ringklockan. Folk var hemska. En kvinna sa att hon inte var blind och att hon såg mig eftersom hon kom gåendes mot mig på cykelbanan. Men varför går man då på cykelbanan? Om hon inte var blind alltså. Jag hatar turister. Har jobbat för mycket med dem. Jag menar inte att alla är dumma i huvudet men de flesta är det i varje fall.
Häromdagen hade jag det stora nöjet att checka in en fransyska som inte kunde någon engleska. Och jag kan ingen franska. Fick hämta ordböckerna. Tog typ 20 minuter att checka in henne. Och efter ett tag kom hon tillbaks och tydligen fungerade inte nyckeln till elskåpet på hennes husvagnsplats. Jag tog extranyckeln och gick med henne ut. Vi var tysta hela vägen eftersom vi inte kunde kommunicera över huvudtaget. När jag kom till platsen låste jag upp och sa: Voila! Och sedan gick jag. Lite komiskt kanske när man tänker tillbaks på det. Varför kan inte folk bara lära sig engelska? Det undrar jag.